Jaha, nu var det gjort. Det var skitjobbigt!!! Men det var fint.
Vi var i församlingshemmet kl 9 och förberedde inför em. Det var massor av folk där som hjälpte till.
Jag försökte göra någon nytta, men jag tror att jag mest sprang omkring och var förvirrad. Alva var på dagis. Strax före tolv så åkta jag, Elin och Oscar hem och Claes kom efter ett tag. Vi bytte om och försökte packa ihop vad vi kunde behöva under kvällen. Vår snälla granne var in med lite lunch (jag kunde inte äta för jag var för nervös) som Claes och Elin åt.
När vi kom ner till församlingshemmet så hade de andra glömt Claes slips... Men Jonas pratade med hon på fonus så hon fixade fram en ny åt honom. Anette kom och hämtade Oscar när jag hade väkt honom och proppat i honom mat. Han hade varit lite gnällig i början, men sen hade han somnat och sovit hela tiden :-)
Själva begravningen var SKITJOBBIG, men det var fint. Det var jättemycket fina blommor och den uppsättningen jag beställt från barnbarnen var jättefin. Det var så otroligt mycket folk där. 
Jag samlade alla mina krafter och bestämde mig för att läsa dikten. Men när jag ställde mig upp och vände mig om och såg hur mycket folk det var där så höll jag på att bryta ihop. Rösten svek och jag började skaka. Jag vet faktiskt inte vad jag sa. När jag skulle börja läsa dikten så såg jag inte vad det stod för jag hade så mycket tårar i ögonen. Men jag fick en servett av Claes och sen var det som att jag tryckte på nån knapp. För själva dikten gick jättebra att läsa.
Efteråt blev det smörrebröd, öl och gammeldansk och sen kladdkaka och kaffe. Mitt i allt elände var det trevligt att träffa folk man inte sett på jättelänge. Alla sa att det verkligen var i pappas anda. 
Jag tog med Elin och gick ner till minneslunden. Då hade redan blommorna från begravningen kommit dit.
När alla gärsterna (ca 120 st) hade åkt så var vi några kvar som röjde och gjorde iordning för middag. 
Så vid 7 tiden kom släkten tillbaka och så åt vi middag som vi tror att pappa skulle ha valt. Det blev svenska kräftor till förrätt, cour de filet till varmrätt och hallonsufflé till dessert.
Sen var man ganska slut. Det värkte i hela min kropp när vi kom hem så jag gick raka vägen i säng. 
Där låg jag kvar nästan hela dan i dan. Jag har gråtit, tittat på tv, tagit hand om Oscar och gråtit lite till.

Det är så många funderingar som finns där, men som ingen kan svara på. Vad händer egentligen efter döden? Vem ska jag ringa till nu när jag behöver hjälp med olika saker? Vem är det som ska säga "allt ordnar sig"? 

Jag har nog fortfarande inte fattat att han är borta. Jag tror på något sätt att han snart ska komma tillbaka och att jag ska kunna berätta om allt som hänt för honom. Samtidigt känns det som att han är med mig hela tiden.  

Jag känner att jag bara svamlar nu, så det är väl bäst att gå och lägga sig. Imorgon ska vi bjuda mamma, Jonas och Carmen på middag innan de åker tillbaka